Man ser saker väldigt olika...

Häromdagen blev Ion ledsen (eller ja.. det händer väl varje dag när han stöter på en motgång) och jag kom och tänka på en sak..

Jag: "Men du, trösta honom om han är ju jätte-ledsen!! Det hjälper väl inte att leka och busa med honom då!" Mina mammakänslor gjorde allt för att hävda sig och mina armar rörde sig instinktivt mot mitt lilla hjärtegull för att fånga upp honom i famnen och erbjuda den där trösten bara jag kan ge. (det är ju vad jag tror i alla fall...)

Micke: "Det fungerar ju inte att trösta bara, det går ju över om jag leker med honom!" Micke håller Ion ovanpå sitt huvud och säger: Vaaaaaaaaaar är Pappa?? Vaaaaar är Pappa, HÄR är jag! Tittut!" och löste problemet med skratt och bus.

Jag: *muttrar*

Ser då framför mig följande scenario:

Ion 12 år, trillar och slår ut tänderna, jag springer vevandes med händerna och mammakänslorna ligger snäppet före mig en meter utanför kroppen. Micke tar snällt upp Ion och säger: "Kom nu så tar vi dina tänder och spelar lite poker, du kan ju använda tänderna som insats, det blir väl kul?"

Efter detta scenario tänkte jag för mig själv. Tur att vi är två om detta!